Mors lilla Olle

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick!
Läpparna små utav bär ärobla,
“Bara jag slapp att så ensam här gå!”

Brummelibrumm, vem lufsar där?
Buskarna knaka. En hund visst det är.
Lurvig är pälsen. Men Olle blir glad:
“Å, en kamrat, det var bra, se goddag!”

Klappar sa björnen med händer små,
räcker fram korgen: “Se där, smaka på!”
Nalle, han slukar mest allt vad där är:
“Hör du, jag tror, att du trycker om bär!”

Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
“Å, varför skrämde de undan min vän?
Mor lilla, bed honom komma igen!”